Det märks att pinscherrasen berör många människor. I går var det mer än tio gånger så många besökare inne på den här sidan än det brukar vara. Många har tankar, funderingar och en hel massa känslor som rör runt inne i oss. Tyvärr så tror jag att det är väldigt många som inte vill/vågar göra sin röst hörd i det här samtalet. Det är väldigt synd, för jag tror verkligen på att debatten gynnas av att människor berättar om sina upplevelser och tankar. Både bra och dåliga.
Jag är ingen expert på avel, och har aldrig utgett mig för att vara det. Däremot kan jag väl säga att jag är en väldigt engagerad hundägare som verkligen vill se en sund utveckling av pinscherrasen. Sen kan man alltid diskutera vad det innebär.
När vi köpte Kougar för mer än 8 år sedan så trodde jag att jag skulle bli en engagerad hundägare. Jag var nog väldigt sugen på agility om jag minns rätt. Nu blev det inte riktigt så vår relation förlöpte, den utvecklades till något annat. Under dessa år så har jag begravt mig mer eller mindre i rädslor, hur de fungerar, vad vi kan göra åt dem etc. Jag tror att vi gjort mer eller mindre allt som har stått i vår makt för att hjälpa honom leva ett så gott liv som möjligt. Han är en guldklimp, och vi älskar honom oerhört mycket. Skulle jag börja räkna på de pengar han har kostat oss i läkarbesök för att försöka utröna om det är något fysiskt fel på honom (utöver de fysiska fel med njurar/urinvägar vi vet om), resor fram och tillbaka över Sverige till expert inom olika veterinära fält, alla timmar med hundpsykologer, alla resor till detsamma med ofta 40 mil enkel väg. Alla olika psykofarmaka han testat, med resor 30 mil enkel väg för att besöka den som räknas som mest kompetent när det gäller hundar och mediciner. Massagekostnader, kostnader för hundträningg, oändliga timmar i spårskogar för att trötta ut hans hjärna på exakt rätt sätt etc. etc. Bitvis tror jag att jag har bott i telefonluren för rådgivning av hundpsykologer, för att inte tala om allt sökande på nätet, läsandet av böcker och alla timmar jag gråtit över att behöva se honom må så dåligt att han knappt är kontaktbar. Det var inte vad jag tänkt mig innan vi köpte honom, men jag skulle inte vilja vara utan erfarenheten. För jag skulle aldrig vilja vara utan att fått lära känna honom…vår guldklimp.
Jag tror att det är oerhört svårt att förstå hur det är att ha en hund som mår på det viset om man inte haft det själv. Har man med egna ögon sett och helt fått omprogrammera sitt liv p g a rädslor så vet man hur det känns, hur ensam man känner sig, och otillräcklig. Vi har kommit igenom Kougars värsta rädslor. Han kan hantera väldigt mycket som han inte kunde för några år sedan. Istället för att vara rätt har han hittat ett sätt att leva livet genom att agera ut när han känner sig osäker. Det har gjort att vi känner oss osäkra på honom istället och inte sätter in honom i situationer där han kan möta dessa saker. För att förklara hur absurt livet kan vara med en pinscher med inte den bästa mentaliteten. Kougar är i dagsläget väldigt rädd för ljudet från telefonen när det kommer uppdateringar från facebook. Husses telefon kan ljuda på det viset ett antal gånger per dag. Hur djupt Kougar än sover under filt eller täcke så far han upp och iväg, helst in i badrummet som blivit hans säkra zon. Där står han sedan och hänger med hela kroppen. Visst man kan bara stänga av ett sådant ljud, han blir inte så rädd att han blir okontaktbar men ändå. Är det rimligt? Lyssna på ljudet ni som har det själv i era telefoner, det är inget starkt skrämmande ljud. Förstå att vara rädd för en sådan i mitt tycke liten sak.
Nu skulle väl av ordning kunna säga att det är bara att kavla upp armarna och jobba med det så löser det sig säkert också. Vi löste ju det första problemet. Det finns hopp om man säger så… Personen som fick det att vända för Kougar räknas som en av de främsta experterna när det kommer till rädslor och liknande i Sverige. Han trodde inte att vi skulle kunna få bort så mycket av hans rädslor som vi fått. Han använder Kougar som ett exempel i sin undervisning när han håller kurser kring rädslor. Han är framgångsexemplet vad jag förstår. Den här personen har lärt oss att Kougar har den mentaliteten han har, han har sitt sätt att hantera världen på. Sitt sätt att hantera stress och effekterna av densamma. Den kommer inte att ändras, det kan bara komma att ta sig olika uttryck beroende på hur vi lever, var vi bor och vilken “fix idé” han har för närvarande.
Det här är en oerhört förenklad version. Kort sagt kan man säga att när vi löste hans fyrverkeri/ljudrädslor så stängde vi en dörr, i samma stund öppnades det en annan där han kunde få utlopp för dessa reaktioner. I hans fall handlar det om utfall när han känner sig osäker, framförallt mot barn. Krasst så kan man se det som att han alltid kommer att ha någon sådan här ventil, tränar vi och får bort en sak efter mycket slit så kommer det förmodligen att poppa upp en ny. Vi kan göra massor av saker för att förbättra hans grundförutsättningar, för att ge honom redskap att kunna hantera vardagen. Men vi kan inte ändra på hans grundmentalitet, den är vad den är. När jag fick det här klart för mig så blev jag så oerhört ledsen, samtidigt som det kändes som en sorts tröst. Vi skulle kunna kämpa ihjäl oss för att på alla möjliga olika sätt underlätta/tillfredsställa hans behov. Ändå så kommer vi inte att nå målet att ha en trygg stabil hund, det är inte han helt enkelt. När man vandrat emellan mängder av experter och den som många räknar som den främsta säger detta, ska vi inte ta det till oss då?
Varför berättar jag det här? Jo för att det märktes igår lite tendenser till pajkastning mellan olika delar i debatten med vad man kan göra åt den här frågan. Vi som ligger bakom filmen som lades ut igår menar väl. Att vi tagit av vår tid, försökt suttit ned och tänkt på vad vi eventuellt skulle kunna tillföra, hur vi skulle kunna göra det etc. vi har gjort det av en anledning. Vi tycker så otroligt mycket om rasen, flera av oss har inte ens pinscher i dagsläget. Varför lägga tid på detta om man inte bryr sig kan man då undra?
Ju mer åren har gått så har jag dragit mig mer och mer undan den sk pinschervärlden. Jag vill inte lägga min tid, den lilla energi jag har på att vara inblandad i intriger eller negativa cirklar. Ofta har det känts som att det har varit det enda det har slutat med i det flesta fallen. Inte med enskilda människor, men så ofta på gruppnivå. Det gör mig väldigt ledsen.
Jag har befunnit mig i kulisserna de senaste åren kanske man kan säga. Inte lagt mig i eller försökt hänga med i några diskussioner. Ej heller har jag varit medlem i pinschersektionen. Behandlingen de människorna som ställt upp på dessa uppdrag fått har många gångar varit oerhört märklig kan jag tycka.
Under det senaste året har jag fått mer och mer signaler från människor jag har stort förtroende för. Människor som börjat känna att de gett allt de kan ge för att hjälpa rasen framåt. Frustrationen har växt och jag kan säga att när jag blev tillfrågad att vara del av en grupp hundägare som vill sätta sig ned och prata om de här sakerna så blev jag väldigt glad. Genom att hålla det till en liten grupp människor . Med det enda sammanhängande att vi är människor som ägt eller har stor erfarenhet av medmänniskor som har pinschrar som haft stora problem med att fungera ute i samhället. Vi ville ha högt i tak för att våga diskutera öppet om hur vi kände, utan risk att det skulle starta en lavin att kommentarer, påhopp eller förslag hur vi borde gjort istället. Dåligt samvete är något man lätt känner ändå i dessa situationerna. Vi har inte berättat om detta för någon annan, än möjligen våra partners. Syftet har varit att vi velat “prata ostört”. När vi kände oss klara tänkte vi försöka formulera vad vi kommit fram till. På vägen fram till det här är det möjligt att människor känner sig sårade när de nu får höra vad vi gjort. Det har aldrig någonsin varit min avsikt, snarare har det varit väldigt jobbigt bitvis att inte kunna prata med endel människor som jag gärna hade velat bolla detta med. Vi har velat undvika intriger som det så ofta blir i denna världen. Vi har velat tillföra något, utifrån det vi har erfarenheter vi har. Vi har inte utnämnt oss till någon form av experter, vi är vanliga hundägare som samlat på sig endel erfarenheter vi gärna sluppit. Erfarenheter vi gärna vill dela med oss av om det kan vara till nytta. Jag önskar av hela mitt hjärta att den här saken ska kunna gå att samtala om, att många ska kunna prata om det. Tänk om vi kunde lämna känslorna utanför dörren och bara prata om våra funderingar. Vi vinner inget på att peka finger, för det krävs det att det finns ett lätt svar och en syndabock. Jag kan inte se det lätta svaret, eller den syndabocken…
Den omtalade guldklimpen i en betydligt mer pinschervänlig temperatur…
