Dagen en hundägare aldrig vill ska komma…

Vi vet det allihop. Alla hundägare vet att de alltför snart kommer att förlora sin vän. Det är en del av vår deal. Vi får fantastiska saker tillsammans med vår hund. Vi får dela minnen, erfarenheter och oftast oerhört mycket glädje tillsammans. Man får växa, när man upptäcker olika sätt att göra saker på. Många är de tvåbenta vänner som jag lärt känna genom hunderiet. Några av de bästa skulle jag säga. Men det finns också en annan sida. Baksidan av dealen, en sida som för de flesta av oss är för plågsam att ens snudda vid. Det gör att vi kanske drar oss för att tänka på att dagen kommer att komma. Det här inlägget kommer att handla om just det. Det man helst inte vill tänka på….

Bild 002

I fredags lämnade jag ett del av mitt hjärta, och gick därifrån. Vi lät Kougar somna in efter nästan 10 år tillsammans. Biverkningarna av hans behandling, som enbart var symtomlindrande började ta ut sin rätt. Vi visste att han aldrig skulle få bli bra igen, så beslutet borde inte varit så svårt. Hans livskvalitet blev sämre och sämre, och ingen önskar det livet för sin vän. Ändå krävdes det stöd av en någon annan. En väns utomstående ögon som kunde hjälpa till att bekräfta att han försämrades snabbare och snabbare. Tack för det stödet! Vi behövde det…

När vet man när det är dags att säga farväl? När passerar man gränsen för vad man vill att ens hund ska gå igenom? Efter att vi fick beskedet om Kougars cancer så startade en oerhört dålig film, som vi tyvärr var tvungna att medverka i. Att ha en riktigt sjuk hund är ingen fin sak. Hunden förändras, precis som oss människor. Irritation, trötthet, olika fysiska problem som läckage, sår, medicinering följer på färden. Men när är det nog? Det kan man bara svara på själv, men ett par hjälpsamma utomstående ögon kan underlätta.

Tyvärr så vänjer man sig oerhört snabbt vid situationen man befinner sig i. Man tänjer på sina egna gränser för vad man tycker är ok. Jämför man med hur det var för några dagars sedan så kanske det inte är så mycket sämre? Det som kan vara lätt att missa är perspektivet på hur det var innan hunden blev sjuk. För min skull så förtränger jag nog det snabbt för att orka stå ut i allt det innebär med en sjuk hund. Allt man bara måste igenom, och då förlorar man snabbt perspektivet.

Sen har vi hoppet, hoppet att ens vän på något sätt ska bli bra! Hoppet som inte slocknar ens in i det sista. Inte ens när de injicerat Kougar med läkemedlet som skulle få hans hjärta och stanna så var hoppet borta. – Hans hjärta slår ju… Kanske kan de fortfarande rädda honom? Man säger att hoppet är det sista som överger människan. Jag är benägen att hålla med om det. Även fast jag bokat tiden, tagit med honom dit och matat honom med kyckling medans han fick sin första spruta så vill en del av mig bara ta upp honom och rusa ut därifrån…  Kanske kan han fortfarande räddas?

Alla de här sakerna, och självklart mängder med andra gör det oerhört svårt att fatta rationella beslut kring avlivning. För man vill ha dem kvar hos sig… Därför stockar sig undringarna i bröstet. Kanske vi borde prova lite smärtstillande igen? Kortison kunde kanske göra att vi får ha kvar honom till sommaren ändå? Lite biverkningar borde vi väl fixa ändå? Jag är glad att båda jag och husse är så pass rationella ändå så att vi inte såg en bakbensamputation som ett alternativ. Men ärligt så vet jag inte hur jag skulle ha resonerat om han hade varit ung… Det skrämmer mig lite. Vi försöker verkligen ha hundarnas bästa framför ögonen, men det är oerhört svårt i dessa lägen. För man vill inte släppa taget…

Vi hade gjort cancerresan en gång tidigare med Gilda. Jag trodde att jag visste vad vi skulle in i, och skulle kunna hantera det bättre än förra gången. Nu vet jag inte om vi gjorde det, och den tveksamheten kommer jag att få leva med. Det här är saker man inte vill tänka på, men vi behöver verkligen göra det. För vi kommer alla hamna där med våra älskade vänner.

Annonser
Publicerat i Uncategorized | 4 kommentarer

Cancer…

Vi började skriva här efter att vi fick hem Gilda. När hon fick sin cancer blev det en möjlighet att rapportera lite om vad som hände utan att prata med för många människor.  Efter att hon dog så har inläggen varit mer sporadiska. Vi har kanske inte haft behovet av att berätta om vardagen, nu har nog det ändrats igen. Kougar har cancer, och det är bara för oss att acceptera att vi åter har den helvetiska sjukdomen i vårt hem.

Efter missarna med Gilda så lovade jag mig själv att aldrig någonsin mer inte lyssna på min magkänsla. När Gilda fick en knöl så sa alla att gamla hundar får knölar, det är ingen fara… Jag hade mycket med skola och annat och orkade inte riktigt ta tag i det. Därför sköt jag på att ta henne till veterinären. När vi tillslut gjorde det så sa veterinären att knölen var ofarlig, det var inte ens någon idé att skicka in den till labbet. Jag propsade på att hon skulle göra det, och senare fick vi reda på att det var mastocytom grad 3. Knölen var inte tagen med marginal, och labbsvaret var en ren dödsdom.

När Kougar började få knölar så åkte vi in och tog biopsier eller opererade bort dem. Alla har varit ofarliga fettknölar. Han har fått mer och mer knölar under de senaste åren. Jag har t.o.m ritat en ”knölkarta” för att veta vilka knölar som är testade redan. De är så många att de är omöjliga att hålla koll på. Jag började känna mig tjatig och dum som envisades med att ta prover på alla dessa knölar. Utsätta honom för operationer, sövningar och läkningsprocedurer. För vems skull? Mitt dåliga samvetes? Så de senaste halvåret har jag släppt garden lite, vi har inte åkt in och titta på de nya knölarna som kommit. De har känts jämna och jämförbara med de vi tidigare tagit prov på.

I måndags så var vi ändå in och tog bort två. En stor på halsen som har växt väldigt fort och som jag kände kunde komma att bli ett problem med halsband och liknande. Sedan hade han en på sitt ena bakben, samma bakben och nästan samma plats som Gilda. Knölen var väldigt liten, men den oroade mig, bara genom sin placering. Lite löjligt kanske, men jag fixade inte att låta honom ha en knöl på benet utan att tänka på Gildas knöl. Så veterinären plockade bort den med.

Knölen som var på benet gick inte att ta med marginal.                                                    Veterinären talade tydligt om efter operationen att hon inte fått med hela knölen, det fanns celler kvar beklagade hon. Men det gick inte att göra på något annat vis.

I går ringde veterinären. Knölen på halsen var en ofarlig fettknöl. Knölen på benet var inte ofarlig, det var mastocytom grad 1.

”Mastocytom är den vanligaste hudtumören hos hund och utgör ca 20% av hudtumörerna. Mastocytomen finns i tre malignitetsgrader. Vilken grad tumören har bestäms genom att man tittar på en bit av tumören i mikroskop, en sk biopsi.

Grad I: Denna typ är mest godartad och sprider sig inte till övriga kroppen, hunden kan bli botad med endast kirurgisk behandling. 

Behandlingen av mastocytom är i första hand kirurgi. Då mastocytom kan vara väldigt elakartade och stor förmåga att växa tillbaka på stället för operation, så är det viktigt med så väl tilltagen marginal som möjligt vid första operationen.” Källa: SLU

Hade tumören suttit på en annan plats så hade jag inte varit så oroad. Då hade man kanske kunnat ta den med marginal, nu gick inte det. Så han har mastocytomceller kvar i sitt ben.

Första steget nu är att operationssåret ska läka. Sedan får vi se vad som händer. Risken är ju att tumören snart växer på sig igen, att han får sår som inte vill läka. Vi kämpade mycket med sårläkning med Gilda. Jag vill verkligen inte behöva göra det igen…

Min lilla gubbe… Ingen är som du ❤

IMG_5518

Bild | Posted on av | Lämna en kommentar

Gilla nya läget – soffläget!

Det här med att flytta – det tär på krafterna!!!

20130717-141658.jpg

Men ge oss bara tillgång till vår soffa så kan vi snabbt ladda våra batterier igen!

🙂

Publicerat i Kougar, Lystra | Lämna en kommentar

Kvällsrace

Lystra verkar ha hört talas om Kougars legendariska kvällrace han hade som valp. Hon vill nämligen inte vara sämre:

”Jag heter Lystra och jag brukar skuggboxas med skuggpäronbollen innan jag lägger mig för natten. Inget konstigt alls.”

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar

Släkten ska på tävling! :-)

Idag är ingen vanlig dag. Nej för idag tävlar Gildas son Harry i Agility-SM, tillsammans med bl a Lystras pappa Azlan… Hurra, hurra, hurra!!!

Titta på de fantastiska gubbarna och deras underbara förare!!!

Jag kommer att sitta klistrad. Stolt som en tupp såklart!
Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , , , | Lämna en kommentar

Hundarna blir av med organ och kroppsdelar.

Lystra läker som ska alla fall. Det är skönt. Själv tycker hon att allt är som vanligt och förstår inte varför man inte kan busa järnet, jaga fåglar, hoppa upp och ned i möbler och springa i trappor. Att det är tre veckors konvalescens efter en sterilisering är något hon glömmer flera gånger om dagen.

Kougar och hans trasiga svans däremot, är en annan historia. Faktum är att han i skrivande stund, torsdag, är inlämnad på Västra Djursjukhuset för operation. Den ska amputeras en bit, knappt halva svansen blir det troligen som ryker.

Surt men sant. Ljuset i detta mörker är naturligtvis att han slipper lida av den längre. Han har haft jättejobbigt med svansen de senaste fem dagarna och lyckas ständigt komma åt den med munnen, på sätt som bara en envis pinscher kan klara av. Vi har provat med halskrage, tratt (20cm) samt krage OCH tratt – utan att det stoppat honom.

Svansen fortsätter, framförallt vätska, men även blöda. Varje gång vi byter bandaget (vilket är flera gånger om dagen eftersom han lyckas skaka av sig det på nästan varje promenad) så ser huden sämre och sårigare ut. Svansen är inte heller den mest stillasittande kroppsdelen på en hund. Kougar skakar av sig obehagskänslor väldigt ofta och har alltid haft en lång fin svans som får till en riktig pisksnärt varje gång han skakar sig. I nio år nu har vi häpnats över att han inte slår av den i något – men nu har det alltså hänt. Kougar känner obehag av att vara ute när det är kallt ute och skakar sig av det. Han tycker också om värmen när han har täcke på sig (koppelpromenader i minusgrader) men att det är obehagligt att ha täcke på sig och skakar sig av det. Svansen får ingen chans att läka helt enkelt.

20130221-092403.jpg

20130221-092420.jpg

Publicerat i Kougar, Lystra | Märkt , , , | Lämna en kommentar

En vecka, två hundar, fem veterinärbesök!

Vi, och många med oss, tyckte att Lystras löp pågått alldeles för länge nu. Svullen rumpa typ hela hösten och ungefär två månader mellan första tecknen på löp och lägga svansen åt sidan när Kougar är i närheten.

Kougar har fått tillbaka sin överdrivna törst och således återkommer även problemen med urinläckage. Något han varit befriad ifrån i knappt ett år snart.

Sagt och gjort – det är torsdag och vi beger oss till Västra Djursjukhuset i Göteborg (rekommenderas starkt) för dubbelbesiktning. Kougar är som alltid frisk som en nötkärna – fina blod- och urinprov. Det kan ju vara ett stressbeteende så vi ökar på blötläggningen av torrfodret ytterligare, helt enkelt. Vägrar det ge sig så får vi återkomma för t.ex. undersökning av Cushings sjukdom.

Lystra visar sig ha en cysta på varje äggstock. Strax under centimetern i diameter. Vi blir rekommenderade operation för att lösa problemen. Vi får en tid på onsdagen därpå.

Det är tisdag när vi kliver in genom ytterdörren efter att ha varit och ”sprungit lösa” på en schysst åker med tillhörande dung- och skogspartier här i Trollhättan. Jag har precis lossat Kougars koppel från hans halsband när jag upptäcker en liten blodstrimma på översidan av min hand. Trygg med att det inte är jag som blöder upptäcker jag liknande blodstrimmor på Kougars gröna täcke (det var minusgrader och vind ute och Kougar har ingen päls på undersidan, ok?). Den enda blodkällan jag kan komma på är hans öronsnibbar som han slår upp lite då och då – men liksom mig själv är även hans snibbar intakta. Fundersamt tar jag av Kougar täcket och upptäcker ytterligare blodstrimmor på baksidan av min underarm. Det är nu jag ser det. Vinkeln jag tittar på min underarm med erbjuder även en ofokuserad vy av vårt vita HEMNES skoskåp som står i hallen. Mina ögon skiftar fokus och jag ser nu hur de vita lådfronterna dekorerats i Tarantino-rött! Kougar har slagit sönder sin svans och blöder nu ur svanstippen. En akuttid bokas senare på kvällen hos fantastiska Fredriksbergs Veterinärklinik i Vänersborg och matte lägger förband på svansen så gott det går – den rör sig ju, liksom. Veterinären hittar inget brott men vi konstaterar att det blöder på flera ställen – sista tredjedelen av svansen är påverkad och dessutom liksom ”sipprar” det ut ganska klar vätska lite här och där. Vi får rekommendationen att, eftersom vi ändå ska till Västra dagen därpå, ta med även Kougar för en svansbesiktning med röntgenkamera. Klockan är 21.00 när vi lämnar veterinären i Vänersborg och åker hem till Trollhättan. Klockan 07.10 ska Lystra lämnas in hos Västra Djursjukhuset i Göteborg. Godnatt.

Onsdag. Lystra lämnas in och vi ska hämta henne dagen därpå, vilket vi gjorde idag. 😉 Det visar sig att Kougar inte har brutit något i svansen, däremot visar röntgen att kota två ser ”lite naggad ut i kanten” – kanske en krosskada, kanske inte. Smärtstillande och antibiotika OCH byta förband varje dag. Det visar sig bli att byta förband efter varje promenad eftersom han skakar/viftar av sig förbandet när vi är ute. Läker det inte så får vi testa med starkare antibiotika och fungerar inte heller det så får vi kanske operera bort några svanskotor… 😦

Allt går bra med Lystras operation alla fall, får vi rapporter om. De upptäckte även flera cystor inuti livmodern så det var mer än rätt beslut att operera. Att hon skulle vara pipig efter sin operation hade vi båda räknat med. Matte var med när Kougar steriliserades och han höll en egen operakonsert i ett dygn – ståendes! Tyvärr hade Lystra dock spytt i buren när hon och matte kom fram till Trollhättan. I all vänlighet hade det tydligen serverats färskfoder på Västra idag – något som alltid hungriga Lystra aldrig äter. Svårt och veta dock om det var maten, bedövning/operation/smärtstillande, stress eller allt kombinerat som var skurken – men vi kan tryggt veta hon varit skitsjuk sedan dess och det tycks hålla i sig. Den här meningen skrivs strax före 22-tiden idag torsdag.

Så Kougar har färgglatt bandage på svansen, äter smärtstillande och antibiotika, bär en stor blå halskrage och är rakad på ena frambenet (provtagning) och på sidan av svansroten (provtagning). Lystra bär en plasttratt, får smärtstillande i flytande form med en spruta i munnen, dricker hyggligt normalt, äter ännu inte, måste rastas (no. 2) varje timme, typ, och för att inte belasta hennes operationssår så har matte sytt en ”bärkasse” som Lystra får bäras nedför våra två trappor i.

Sammanfattning: Inge’ Die Hard på bio idag, inte! 😉

Publicerat i Kougar, Lystra | Märkt , , , , , , , , | Lämna en kommentar