Vi vet det allihop. Alla hundägare vet att de alltför snart kommer att förlora sin vän. Det är en del av vår deal. Vi får fantastiska saker tillsammans med vår hund. Vi får dela minnen, erfarenheter och oftast oerhört mycket glädje tillsammans. Man får växa, när man upptäcker olika sätt att göra saker på. Många är de tvåbenta vänner som jag lärt känna genom hunderiet. Några av de bästa skulle jag säga. Men det finns också en annan sida. Baksidan av dealen, en sida som för de flesta av oss är för plågsam att ens snudda vid. Det gör att vi kanske drar oss för att tänka på att dagen kommer att komma. Det här inlägget kommer att handla om just det. Det man helst inte vill tänka på….
I fredags lämnade jag ett del av mitt hjärta, och gick därifrån. Vi lät Kougar somna in efter nästan 10 år tillsammans. Biverkningarna av hans behandling, som enbart var symtomlindrande började ta ut sin rätt. Vi visste att han aldrig skulle få bli bra igen, så beslutet borde inte varit så svårt. Hans livskvalitet blev sämre och sämre, och ingen önskar det livet för sin vän. Ändå krävdes det stöd av en någon annan. En väns utomstående ögon som kunde hjälpa till att bekräfta att han försämrades snabbare och snabbare. Tack för det stödet! Vi behövde det…
När vet man när det är dags att säga farväl? När passerar man gränsen för vad man vill att ens hund ska gå igenom? Efter att vi fick beskedet om Kougars cancer så startade en oerhört dålig film, som vi tyvärr var tvungna att medverka i. Att ha en riktigt sjuk hund är ingen fin sak. Hunden förändras, precis som oss människor. Irritation, trötthet, olika fysiska problem som läckage, sår, medicinering följer på färden. Men när är det nog? Det kan man bara svara på själv, men ett par hjälpsamma utomstående ögon kan underlätta.
Tyvärr så vänjer man sig oerhört snabbt vid situationen man befinner sig i. Man tänjer på sina egna gränser för vad man tycker är ok. Jämför man med hur det var för några dagars sedan så kanske det inte är så mycket sämre? Det som kan vara lätt att missa är perspektivet på hur det var innan hunden blev sjuk. För min skull så förtränger jag nog det snabbt för att orka stå ut i allt det innebär med en sjuk hund. Allt man bara måste igenom, och då förlorar man snabbt perspektivet.
Sen har vi hoppet, hoppet att ens vän på något sätt ska bli bra! Hoppet som inte slocknar ens in i det sista. Inte ens när de injicerat Kougar med läkemedlet som skulle få hans hjärta och stanna så var hoppet borta. – Hans hjärta slår ju… Kanske kan de fortfarande rädda honom? Man säger att hoppet är det sista som överger människan. Jag är benägen att hålla med om det. Även fast jag bokat tiden, tagit med honom dit och matat honom med kyckling medans han fick sin första spruta så vill en del av mig bara ta upp honom och rusa ut därifrån… Kanske kan han fortfarande räddas?
Alla de här sakerna, och självklart mängder med andra gör det oerhört svårt att fatta rationella beslut kring avlivning. För man vill ha dem kvar hos sig… Därför stockar sig undringarna i bröstet. Kanske vi borde prova lite smärtstillande igen? Kortison kunde kanske göra att vi får ha kvar honom till sommaren ändå? Lite biverkningar borde vi väl fixa ändå? Jag är glad att båda jag och husse är så pass rationella ändå så att vi inte såg en bakbensamputation som ett alternativ. Men ärligt så vet jag inte hur jag skulle ha resonerat om han hade varit ung… Det skrämmer mig lite. Vi försöker verkligen ha hundarnas bästa framför ögonen, men det är oerhört svårt i dessa lägen. För man vill inte släppa taget…
Vi hade gjort cancerresan en gång tidigare med Gilda. Jag trodde att jag visste vad vi skulle in i, och skulle kunna hantera det bättre än förra gången. Nu vet jag inte om vi gjorde det, och den tveksamheten kommer jag att få leva med. Det här är saker man inte vill tänka på, men vi behöver verkligen göra det. För vi kommer alla hamna där med våra älskade vänner.
Lystra verkar ha hört talas om Kougars legendariska kvällrace han hade som valp. Hon vill nämligen inte vara sämre:
Lystra 